The Skoogster

Jag vill göra en sak klar. Att jag nu är på väg hem efter mitt High School-år i USA är helt otroligt, och då menar jag verkligen otroligt. Jag har lärt mig att leva ett normalt liv i USA och med allt det innebär och nu är det slut på det. 10 månader har både känts normallångt och samtidigt väldigt snabbt. Även nu när jag sitter här på flygplatsen i Minnesota är det svårt att förstå att jag faktiskt kommer att komma hem till Klingsbergsgatan imorgon och inte Buck Allen Drive. Just nu råder delade känslor, jag är både ledsen att jag har åkt hem och lämnat min värdfamilj, kompisar, hundar och livet jag byggde upp där borta samtidigt som jag ser fram emot att träffa min familj, vänner och återuppta mitt normala svenska liv på cykeln igen. Jag byter - som sagt - Buck Allen Drive mot Klingsbergsgatan, bilen mot cykeln, Jordan mot Jonas, burriton mot kebabrullen och Columbus Crew mot IFK Norrköping.

När jag tänker efter är det faktiskt fantastiskt vilken upplevelse det har varit, det enskilt coolaste tycker jag är förmågan en person har att bygga upp ett liv i ett helt nytt och främmande land. Jag fick nya vänner, en andra familj och ställde om mig till nya traditioner och seder. För att bara nämna några saker.

För ungefär 9 timmar sedan så sa jag hejdå till allting jag har byggt upp, en väldigt märklig känsla.

Jag återkommer med ett längre inlägg när jag kommer hem med, förhoppningsvis, en matnyttig och lång summering av året. Nu ska jag återgå till att prata med en norsk utbytesstudent som SANSLÖST nog var på samma plan som mig när jag reste till USA. Jag pratade dock aldrig med honom då men han minns mig. En liten rolig anekdåt (hur stavas det?) från en flygplats i Minnesota - home of the Vikings.